Musei-söndag

Idag gick jag på museum. Sofia, som jobbar som guide på väinö aaltonens museum, bjöd på en guidad tur i den aktuella Pekka Jylhä-utställningen. Tack för det föresten, Sofia, jag uppskattade det.
Jag måste säga att jag fick bra feelis av utställningen. I början så tyckte jag att de tankar och budskap som låg bakom de olika konstnäre var rätt så banala och så. Men nu i efterhand så har jag insett att konstverken reflekterar något som han har funderat på snarare än något som han vill att åskådaren skall fundera på. Skillnaden må vara hårfin och i det här fallet dåligt formulerat, men i mitt huvud är det både klart och viktigt. Jag tycker att konst väldigt ofta känns väldigt pretentiöst, typ som poesi. Pekka jylhäs konst kändes inte speciellt pretentiöst och det räcker för att jag skall gilla det. Att det sedan var väldigt fina saker med väluttänkta ljusarrangemang och sånt är en bonus som får mig att förstå varför konstnären i fråga är så respekterad som han är. Pekka Jylhäs konst säger något åt mig om mitt liv.
