Sedan vi spelade i London i juli har jag burit runt på dem i min väska. De där små förpackningarna med snabbkaffe som man fick på hotellet i Streatham. Det har skrattats åt mig, varför släpade jag med mig något så onödigt som snabbkaffe i engångspaket. Men igår fick jag min revanch då jag inte hade mer småpengar än att jag fick en kopp varmt vatten i kaffeautomaten i axelia. Victory is sweet.
Mitt kök är ganska litet, väldigt litet rentav. Men det är i alla fall ett kök vilket är mer än vad jag har haft någongång tidigare. Men för att mitt kök nu är så litet så kan jag inte ha så mycket grejer stående framme. Jag vill ju gärna ha rum att hacka en lök eller nåt då jag lagar mat.
Så, följdaktligen, brödrosten fick stå på bordet i stora rummet (eller bara rummet, jag bor i en etta). Några nackdelar som jag på empirisk väg upptäckte härom dagen:
1.) Står brödrosten nära ett brandalarm så finns det en stor risk att brandalarmet kommer att börja pipa.
2.) Står brödrosten nära kanten på bordet och bordet nära väggen så finns det en risk att det ena av brödskivorna du rostar kommer att hamna mellan bordet och väggen.
Så att ni vet.
Jag har under de senaste dagarna kollat på Seinfeld. På sätt och vis har jag väl återupptäckt det, även om jag aldrig har tvekat på dess storhet. Jag har dock upptäckt några grejer som jag inte riktigt tänkte på då det begav sig.
Det är närmare bestämt en karraktär som jag förr inte tänkte så mycket på, men som nu får mig att skratta högljutt. Nämligen Puddy, Elains bergochdalbanepojkvän. Den storslagna, självsäkra, men ack så konstige Puddy. Det är något med kombinationen av väldigt självsäker och samtidigt väldigt barnslig som blir väldigt, väldigt kul.
