Saturday, June 14, 2008

2 dagar

Det tar en stund att vanja sig vid manhattan. I alla fall om man som jag har bott i en smastad i hela sitt liv. Till en borjan kanns stressen, de framrusande bilarna, flaggorna som vajar overallt, de uppstudsiga tiggarna och saklart de enorma husen overvaldigande. Men efter en stund vanjer man sig vid det och manhattans skepnad andrar sig (till nagot battre).

I skrivandets stund sitter jag i brooklyn hemma hos mark och hans fru som, om mitt minne inte bedrar mig nu, heter sara. De ar sedan tidigare bandbekanta men numera vanner. Osjalviskt bjod de in oss till att bo i sin lagenhet i sodra brooklyn. Aven om temperaturen ar valdigt hog och luften ar valdigt fuktig, bade utomhus och i rummet som vi sov, sa kanns det bra nu.

Friday, June 13, 2008

upstate new york.



äntligen fredag morgon. Igår var, bokstavligen den längsta dagen i mitt liv. 24 plus 7 timmar på grund av flygresan. Det blev många timmars vakande i sträck. Hon som skulle köra hem oss var dessutom full som ett ägg på det blev att andra planen i ris stund dessutom. Men nu är jag på en vind i ett hus i hastins, upstate new york och vill ha kaffe. Huntingtime.

Friday, June 6, 2008

Hela paketet

Jag sitter nu vid datorn, fortfarande lite skakis, hos min faster i ekenäs. Hon heter barbro, men kallas för pian. Det har varit en ganska konstig dag, iaf med min standard.

Det hela började vid middagstid. I brist på annat så sökte vi, jag, karin, daniela och anton, oss till stans (hangö) sunkigaste pizzeria. (De hade kebabbuffe för 5ege, behöver jag säga mer?) Äventyrlig som jag är så beställde jag en frutti di mare, trots att jag inte har ätit skaldjur på en herrans massa år. Som jag sa, jag var äventyrlig.

Då vi kom tillbaka till skolan, ungefär en kvart efter pizzan, började problemen. Jag kände att jag hade lite huvudvärk så jag tog en huvudverkstablett. Efter en stund sa karin att jag var helt röd i ansiktet (eller hon kanske sa att jag var lite röd på nacken, men jag tror hon menade att jag var röd i hela fejset). I det skedet kände jag även att jag hade ovanligt hög puls så jag beslöt mig för att ringa till hangö hälsocentrals jour. Där fick jag rådet att komma dit. Inte direkt det råd jag hade velat höra, jag hade hoppats på något i stil med "drick vatten och vila, det där är ingen fara".

Då jag anlände till hälsocentralen slussades jag förbi hälsovårdare och läkare och till slut till en brits i ett bakrum. Där jag fick uppleva så häftiga grejer som kardiogram (de mäter pulsen på flera olika ställen på kroppen och ritar diagram) och kortisonsprutor med betablockerarcoctail. Hela paketet tänkte jag. Inte ofta man får sådan här behandling. Tack gode gud för våran höga skatt! Anton kom förbi en stund och fick skåda på spektaklet (uppskattades). Medicinerna, eller vad det nu var, gjorde att mina ögon fick en färg som matchade den röda färg som nu redan i några timmar hade livat upp mitt annars så tråkiga ansikte. Ni skulle ha sett det, det var en syn för gudarna!

Alltmedan min puls susade fram på motorvägen i 140 (bpm).

Klockan närmade sig så småningom 6 och det började bli dax för mig lämna hälsocentralen i hangö. De skulle stänga så det var inte mycket att göra åt. Men de fina människorna på hälsocentralen (de var verkligen fina) hade ett äss i skjortärmen kvar. De ville inte att min fina dag skulle ta slut ännu så de beställde privatskjuts till sjukhuset i ekenäs, ca 30km bort.

Så i en ambulans fick jag åka iväg mot vidare äventyr. Ambulanspersonalen behandlade mig som en kung. inte en, inte två utan tre gånger stack det mig i armen för att koppla en sån där dropp till mig. Att jag skulle behöva stiga upp för att äta var itne ens ett alternativ. Lyx!

Väl i ekenäs hade de förberett det bästa för mig, en sån där ställning med hjul där man hänger sin droppåse. Ni skulle ha sett mig! Likt en skadeskjuten kung drog jag fram i korridorerna, dragandes på min droppställning (som en riddare med ne lans eller en kung med en spira).

Men allt roligt har ett slut och dä klockan närmade sig nio hade såväl mitt ansikte som mina ögon återfått sina normala färger och min puls hade gått ner till nåt som var iaf rätt så normalt (80). Precis då de hade kopplat bort droppet från mig kom min faster och hämtade mig med sin bil.

Det var den mest spännande sommarlovs dagen hittills.